Hawaiian war chant

Mjuk härlig sand, strålande sol, magiskt turkost hav med svallande vågor, blå himmel och jag i bikini.

Livet var smutt. Man var 18 osnutna år. Man bodde på Oahu. Man var knallbrun. Man gjorde pretty much det man kände för. Man hade illasittande bikini. Man hade T & A och var fast som sten. Man var vig och stark. Man hade solblekt hår utan grå stänk i. Man lyssnade på Nirvana. Man behövde inte oroa sig över räkningar. Man var singel. Man hade många kompisar. Man jobbade lite. Livet var en fest.

Hade jag fattat då hur jävla smokin´hot jag var, så hade jag förmodligen inte varit den ödmjuka charmerande.. och *host* omfångsrika varelse jag är idag. En del sätter upp den mest osmickrande bild på sig själva som de kan hitta på kylen som ett avskräckande exempel i hjälpande syfte.

Inget för mig. Jag ska komma i form nu och jag gillar belöning mycket mer än bestraffning. Och trots att bikinin var ful och det var tidigt 90-tal, så var det den ljusaste tiden i mitt liv.

Men det var när jag flyttade till Hawaii som jag slutade träna.

Sedan tappade jag bort det på vägen någonstans. Det är något som jag ångrar, men det är ju skitlätt att vara efterklok. Jag hade tränat hela mitt dåvarande liv men det spelade ingen roll om jag var smal eller mullig för jag hade inte samma självförtoende då som jag har nu. Framförallt inte samma erfarenhet. Jag trodde att jag var tjock. Inte tjocktjock, men i alla fall knubbigare än alla jämnåriga. Det var inget som direkt styrde mitt liv, men jag kände mig obekväm i min egen kropp och det skulle aldrig falla mig in att visa upp den i tajta kläder eller urringat.

Jag var inte tjock. Jag var kurvig. Det fattade jag inte då men det fattar jag nu. Därför blir dessa bilder mina morötter. Självklart har jag realistiska förväntningar. Jag är inte 18 längre och är nöjd med att vara 33 nu.. Och man kan vara precis lika attraktiv och ha bra kondis som några storlekar större. Jag strävar inte efter ett ideal. På den tiden var jag mer påverkbar. Jag försökte aldrig se ut på ett visst sätt för att passa idealet, men jag kände pressen mycket hårdare. Nu säger jag fuck idealen! Sätt upp dina egna. Det har jag gjort. Jag vet när jag mår som allra bäst och det är när jag har bättre flås än nu och det är bara att hugga i. Det finns inga genvägar. När man väl kommit igång är det skitkul, men första månaden är det mest bara drygt. Fixar man den så är det värsta redan gjort.

Men den där tiden på Hawaii kan ingen ta ifrån mig... Och det är skitkul att få ha upplevt det... Även fast det fick mig att lägga träningen på hyllan. Det som återstår att se om några månader är om jag vågar visa mig i bikini i bloggen igen.. eller om jag får fortsätta gömma mig i vassen som nu? Wish me luck!