La french baguette

Mick Jagger? Någon tyckte att han var lik honom. Som en ung Mick Jagger sa denna någon. Någon annan jämförde med Howlin´Pelle Almqvist från the Hives. Det är helt klart ögonbrynen i det andra fallet och munnen i det första, men jag tycker minsann att vår inneboende franska baguette har en äkta doppelganger i CSI NY´s Eddie Cahill. Jag har nämligen fått frågor om vem vår franska baguette är. Han bor på vår soffa för tillfället, älskar att titta på film med mig hela nätterna och hjälper mig med hushållet. Utöver det så saknar han både bostad och tjej. Looking for both.

Han är ca 190 lång, professionell idrottare och kan tömma en diskmaskin utan att man ber honom. Kom igen nu.. Värsta kapet tjejer! Och har du en lya att hyra ut i andra hand några månader så har jag en intressent här.



PS.. Jag funderar på att ta hittelön.. MvH Pimp Mama.

PS igen.. Något ska man väl få när man inte själv får bita i denna really tasty french baguette.

Nattmara

Jag blev så skiträdd inatt att jag började storgråta av ren chock. Mig skrämmer man inte så lätt. Som jag tidigare skrivit så är jag inte bara tuffast på min gata, utan även gammal skräckfilmssamlare. Det lade jag förvisso ner när det blev kreddigt bland 17-åringar med för mycket svart kajal att samla gamla Argento-filmer. Men jag är härdad och luttrad och så stenhårt tuff att jag borde ha en hel ryamatta på bröstet. Nu har jag inte det och kanske var det därför jag blev så rädd inatt.

Jag sover alltid med en kudde under och en kudde ovanpå huvudet. Ja, ni har rätt. Jag har teleporterats från en annan dimension. Anyhow.. Cirka kl 04.30 hörde jag riktigt otäcka ljud. Det tog ett tag innan jag fattade att jag hade en kudde på huvudet, hittade lysknappen på lampan och fattade läget. Mattias hoppade ur sängen och kippade efter andan på det äckligaste sätt jag någonsin upplevt. Det lät som att han höll på att dö. Han tog sig för bröstet, hulkade och försökte dra in luft samtidigt som det lät som att han kräktes. Vi rusade in i badrummet och efter ett tag lugnade det sig och han kunde slutligen förklara att han fått en sur uppstötning i sömnen och dragit ner lite i lungorna.

My god! Det bara brast för mig och jag stod där som en stort fån och tokbölade. Skulle någonting hända Mattias skulle jag få en fullkomlig mental härdsmälta. Fy vad läskigt det var.

Vår inneboende fransman vaknade också och trodde att någon höll på att stryka med, såg oss rusa in i badrummet och konstaterade att vi levde.

De klämde i sig kraftiga mängder Le Rustique innan läggdags. Gourmétost i all ära men helt nyttig kan den verkligen inte vara.

Idag har jag varit på ett lovande möte som gjorde mig väldigt upprymd och nu ska jag fatta målarpenseln och ånga loss lite.

Pappa Pia

Jag fick en hel ICA-kasse full med plommon från min faster som min mamma tog med hit. Jättegott och laxerande, men en kasse klarar inte ens jag att äta upp. Alltså är de här nu.. Vilka? Jo ni vet... BANANFLUGOR.

Hata!!!

Men nu vet jag ju, vis från förra året, hur man bäst tar kål på dem. Det har jag skrivit i en gammal blogg för ganska exakt ett år sedan.. och här kommer den i repris:-------------------------------------------------------------------------

Herreguuuuuuuud!!! Jag andades alldeles nyss in en sån där asvidrig bananfluga, som egentligen inte är en bananfluga utan en sån där ljusbrun flygande skalbagge som dyker upp när det är rötmånad, genom näsan!!! Mitt förakt och mitt hat mot dessa flygande kryp är snudd på lika stort som det jag har mot fästingar. De här flygande miffona bits nämligen också och de är till råga på allt riktiga fyllon. När jag skulle länsa plasmapåsen inne i bag-in-boxen tidigare i afton, lyfte en smärre armé till flygräd. De går heller inte att slå ihjäl av någon riktigt värdelös anledning. Jag får väl erkänna här, trots att jag är tuffast på min gata, att jag har vissa issues med småkryp. Jag är inte fobisk på något sätt. Det är bara det att jag kraftigt misstycker när de inte kan låta mig vara ifred och vill in i mina kroppsöppningar.. som genom näsan t.ex. En kompis fick en fästing på klittan när hon kissade på fyllan. Vem behöver piercingar för att krydda till samlivet liksom? Bara jag hör talas om alla dessa kryp eller blir attackerad av en sådan där fylleskallbaggs-svärm så börjar det ögona böj klia i håret, i öronen.. ÖVERALLT!

Ok.. Kanske svagt fobisk.

Spindlar är inte heller jätteporriga. Jag skrämde skiten ur mig själv på landet då jag kände något krypa på min rygg, duckade reflexmässigt och flämtade: ohhh-ohhh-ooohh!!!!!!!!!!!!!! (Vilket betyder tabortdentabortdentabortden) Kände mig på mensanivå när jag upptäckte att det var min egen hästsvans. Har blivit småkänslig för just spindlar sedan en hårig spindel av samma storlek som min handflata kastade sig ur en byrålåda upp på min arm på ett hotellrum i Dominikanska republiken. Jag var där med Vecko-Revyn på ett fotojobb årskiftet -97/-98. Allting var fabulous under de två veckor jag var där bortsett från den där smärre incidenten som skedde sista kvällen då jag packade och lyssnade på Leila K i en freestyle. Ja, jag veeeeet. Men jag fick ju mitt straff på en gång. Jag förvandlades till en oljad blixt och lubbade som Ben Johnson på stanozolol till baren där de tuffa grabbarna satt. Fotografen och hans assistent alltså. Jag svepte ett glas sprit på stående fot och vädjade desperat om hjälp efter jag förklarat händelsen och exakt hur stooooort mellanrum den hade mellan alla ögonen.

- Resväskan ligger öppen och jag VÄGRAR ta med mig det där monstret hem!

- Brudar alltså.. Hahaha ha haaa.. Kom så ska pappsen fixa..

Jag tänker inte namnge varken fotografen eller assistenten men de stod båda och tryckte på varsin stol och skrek: IIIIiiiiiiiiihhh!!! Tills Pedro (nattportiern) jagade den blixtsnabba gynnaren med en näsduk, mosade den i näven och kastade den i papperskorgen som om han nyss snutit sig, ruskade på huvet och gav oss en överlägsen blick och frustade ur sig ett hästgnägg.

För att inte sväva ut i spindelträsket för mycket vill jag återvända till fyllebaggarna.

Det är bra med pappor. De kommer med goda råd och goda råd är oftast annars dyra. Min daddy tipsade mig om att enda sättet att förpassa krypen till äckliga-flygande-skalbaggshimlen på, är att suga upp dem med dammsugaren. Sagt och gjort! Världens bästa tips och jag är safe for now.



Seriöst.. Åker jag NÅGONSIN på flatlöss begår jag mord.

-------------------------------------------------------------------------------------------------

Igår såg vi Mamma Mia (musikalen) framförd av den engelska ensemblen i Globen. Det var en upplevelse.. Min favoritABBAlåt är Lay all your love on me.. och så är jag svag för män som dansar iförda våtdräkt, cyklop och simfenor.

Smaklökar on crack?

Något är allvarligt fel. Jag åt nyss stekt kyckling inlindad i bacon med ris och en sallad med vitlöksvinägrett. Som efterrätt åt jag en kiwi. Ingenting konstigt med det.. Men kiwin smakade inte kiwi. Den smakade pepparmint.

???

Vad fan?

Ok, det var gott. Men en kiwi ska smaka kiwi och inte root beer.

Skvallerkärringar

De värsta skvallerkärringar jag träffat på i hela mitt liv är män. De svagaste små avskum till kryp detta sketna land lagt ögonen på.. är skvallerkärringar. Fy fan vad jag avskyr folk som snackar skit om andra enbart för att de sticker ut, tar plats, syns och hörs, är annorlunda eller har utmanande åsikter!

Folk som snackar skit om andra just för att de själva är osäkra, har dåligt självförtroende eller bara är jävligt missunnsamma och småsinta. Man hittar ju visst en viss gemenskap i lynchmobben genom att gemensamt racka ner på en enskild individ. Då känner man att man är någon.. När man gemensamt hatar TILLSAMMANS med andra. Då har man en grupptillhörighet. Om man tänker och känner efter.. Tycker man lika då? Egentligen? Skit på er!!!!

Jag har krökat hela natten.. Med min franska inneboende baguette.. Hurra för honom. Vi klarar av en hel bag in la box på två personer. Och visserligen kanske jag pratar i nattmössan just nu eftersom detta inlägg riktar sig till några få, som säkert inte ens läser den här pruttbloggen, och inte hela finest.. men ändå. Känslan är äkta. Ge dig på det jag håller allra kärast så biter jag huvudet av dig.

Så är det bara. *hick*

Skvallerkärringar som snackar skit bör äta det som de snackar. Word!

PS.. Vi såg en så jävla usel film i natt.. USEL! AAAAAAAAAAAAAS-USEL! Se inte "Headspace".. Någonsin! Man blir aggressiv av att den är så kass.. Lita på mig!

Själens spegel

Hur egocentrerat är inte detta? Kunde ändå inte låta bli. De har kallats för mycket genom åren men jag har aldrig riktigt kunnat fastställa exakt (och då talar vi perfektionsnazistiskt exakt) vilken färg de har. Mina ögon. Gröna? Grå? Gröngrå? Gröngråblå? Dimgröna? Gråblå?

Första stora kärleken kallade dem kloakgrå. Någon annan sa att de har samma färg som viss marmor har. Några har misstagit dem för att vara bruna, i synnerhet när jag hade mörkfärgat hår, och min nuvarande sambo svarade att de är blå när jag frågade honom om färgen. Men vad vet han? Han är ju bröstfixerad. Att titta in i en kvinnas ögon när hon har ett dekolletage existerar liksom inte... Han har för övrigt underbart varma nötbruna ögon.

En bild är en aning missvisande eftersom det helt beror på i vilket ljus och från vilken vinkel den är tagen. Rackarna ändrar färg alltså..

Roade mig nyss med att slå ihjäl lite tid medan jag väntar på att min vän Johan ska komma över och hjälpa mig med min hemsida och detta blev resultatet. Photoshop: Närbild + cirkelverktyget + pipetten + färghinken. Dessa färger ingår i spegeln av min själ. Gör det du också. Det är skoj! Dessutom är det något oerhört mystiskt och fascinerande med ögon. Jag har en gammal vän som har lejongula ögon och korpsvart hår. Hur tufft som helst. Hur ser din själs spegel ut under luppen? Visa mig!

Filmtips

Vi har fått en fransk room mate här hemma. Mattias kompis från squashlaget. Han är between lägenheter och behöver tak över huvudet under en tid, så vi ställer upp med det. Klart det blir lite trångt och GISSA om tvättmaskinen går non-stop med två squashspelare under samma tak? Men det riktigt positiva med det hela är att jag upptäckt att vår franska baguette är värsta cineasten. Mattias är inte så förtjust i film. Han har många andra intressen och kan bli rastlös när han gör mig till viljes och tittar på film med mig... Men nu har jag alltså en roomie som är av min kaliber. Hur bra som helst! Ännu bättre är att han frivilligt hjälper mig att tömma diskmaskinen, plocka undan osv.. Jag tror att detta kommer att fungera.

Igår hyrde vi 6 filmer. Vi hann plöja två. Först såg vi "In the Valley of Elah". det var ingen film man bör se i underhållningssyfte. Den är långsam och relativt odramatisk. Därav inte sagt att den skulle vara dålig på något sätt. Snarare ska man se den om man vill få en inblick i vad som sker i USA. Hur myndigheterna hanterar soldater och anhöriga efter Irak. Not pretty. Filmen är ett political statement. För oss här i Sverige är de förehavanden som pågår inom USA´s militär ganska abstrakt. Vill man veta mer ska man se filmen.

Nästa film vi såg var "An american crime" som är baserad på en verklig händelse under 60-talet i Indiana. Två flickor inhyses hos en fattig ensamstående flerbarnsmorsa som får 20 dollar i veckan för besväret. Osäkerhet, skam, avundsjuka och småsinthet leder till att den ena flickan blir beskylld för allt som går fel i familjen. En syndabock.. spelad av mycket begåvade Ellen Page från Juno. Det slutar med att hon torteras och hålls som slagpåse i källaren. Den här filmen är väldigt otäck men mycket sevärd. Den visar på ondska hos människor som hatar sig själva och därav tar ut sin ångest och frustration över någon totalt oskyldig. Många kunde ha stoppat det. Grannar, syskon, men filmen visar tydligt vad som händer om man stoppar huvudet i sanden och slår det ifrån sig: "Not my business, Don´t want to judge osv.." Även om situationen var extrem så kan man lära sig en läxa av att se den.. För människor blir orättvist behandlade över hela världen, säkert också i samma kvarter som du bor. Se den!

I saw the sign...

And it opened up my mind. I saw the sign! Minns ni den gamla dängan från tidigt nittiotal? Inte födda då? Nähä. Hur som helst så såg jag tecknet igår. Utan att hänga ut någon för mycket eller i detalj kan jag väl säga som så att jag och min sambo Mattias haft en dispyt i helgen. Vi har aldrig någonsin grälat han och jag men ibland kan det bli lite smolk i bägaren. Jag var himla nere så en gemensam vän tog mig ut, trots min förkylning, på lokal. Han var inte rädd för att smittas och ansåg att whiskey säkert skulle hjälpa. Det vet jag inte om det gjorde. Istället inträffade en sak som kändes jävligt creepy.. På ett bra sätt.

Vår gemensamme vän satt och berättade för mig om ett juridiskt problem. Hur mycket jag än bryr mig om just det och är intresserad av att höra, så gled mina tankar HELA tiden in på Mattias.. Jag började känna mig osäker och hade en isande klump i halsen.

I lokalen finns det hundratals underlägg utspridda överallt. Jag fick en ingivelse att sträcka mig fram mot ett slumpvis och vända på det. Detta vad vad jag såg.



Jag och mitt sällskap bara gapade. Av alla jävla underlägg. Av alla jävla namn. Och av ALLA jävla stavningar av just det namnet. Det kan inte vara en slump. Eller kan det?

Självklart stal jag med mig underlägget när jag gick och idag visade jag det för Mattias som säger:

- Det där har jag skrivit.

- Vadå? Kom du dit och satte dig vid mig och sedan drog utan att jag märkte något?

- Nej, jag skrev det när jag var där för några veckor sedan.

Det kändes som att få flaskpost utav ödet.

Nu ska jag försöka lyssna bättre på min intuition hädanefter. Den brukar ju alltid stämma.

Den isande klumpen är för övrigt så jävla försvunnen som den bara kan bli.

*kurrrrr*

Aaaaaahhhh!!!

I tre år har jag velat ha tag på en särskild låt som jag är kär i. Normalt om jag varken vet artist eller titel brukar jag kunna luska rätt på dem genom att försöka memorera en textrad och googla på den + lyrics, men den här låten är instrumental. Det enda jag har försökt söka på är steelguitar och oldies, men har bara hittat skräp..

Hade en bestämd känsla av att den funnits med i någon Stephen King-film jag sett, men det är rätt många att gå igenom då jag sett rubbet och jag har inte hittat den via sökningar. Ack denna låt! Låten som ger mig känslan av att sitta på en tropisk sandstrand sippandes på en paraplydrink i solnedgången.. Dessutom känns det som att man flyttas tillbaka i tiden, åker t-bird och sitter där med rött läppstift och valkar i håret. Me lajki femtiotal!

Igår hade jag så ont i halsen att det kändes som jag skulle kvävas så fort jag låg ner. Jag stannade uppe och hade tv:n på i bakgrunden. Vips! Där var den! Stephen Kings Sleepwalkers. Pang på Google! Och tamigfaaaaaan så heter låten Sleepwalk.. Och versionen med The Ventures är den jag blivit så kär i. Lustigt eftersom The Ventures även står för min mobilsignal Hawaii 5-0..

Hawaii is the shit!

Åååååå så skönt att ÄNTLIGEN hittat låten. Det har varit som en itch I couldn´t scratch.

Om jag gifter mig så vill jag dansa till den här på min weddingday. Eller med någon jag älskar.. i solnedgången.. på en tropisk sandstrand.. Nåväl. Jag har åtminstone låten nu.

Den är en gnutta kitchig.. But that´s what I like. Ballader om hjärta och smärta är nämligen INTE min pryl alls..

Tillfället gör tjuven

Linda Rosings blogg. Ja jag har förstås läst den. Också jag har förfärats över kommentarerna som skrivs där. Det ligger lite i ropet nu. Inte att diskutera Rosings blogg kanske, men reaktionerna den drar till sig. Rosing har på något sätt blivit hela svenska folkets driftkucku. Svenne Banan anser att hon klantat sig i TV genom att ha sex i BB-huset samtidigt som hon är mor och lääääämnat sina barn på utsidan. *stomp* Sisådär ja.. Svenska folket har satt en stämpel på henne och nu spelar det ingen roll hur hon förändrar sig eller försvarar sig för Svenne såg minsann med egna ögon vad som pågick i huset.. Hur hon än förklarar att det finns redigering och selektiv klippning spelar ingen som helst roll. Hon är för alltid stämplad. Jag generaliserar lite, men jag hoppas ni förstår vad jag menar.

Att det finns en mängd andra som också gökat i BB-huset är det inte snack om.. Och att häften av dem är män snackas det VERKLIGEN inte om, men Linda har ju stämpeln.

Alla har rätt till en åsikt i det här landet men att behandla Rosing på det sätt som svenska folket gör är inget annat än mobbing. Mobbing är ALLTID fel. ALLTID. Eftersom det råder åsiktsfrihet i det här landet får man ju tycka vad man vill men det är inte ok att kränka människor. Har man en god uppfostran, stil och klass, förmåga att reflektera, medmänsklighet och empati så begriper man att om man inte kan framföra sin negativa kritik på ett konstruktivt sätt så håller man käften.

Jag är övertygad om att kommentarerna i Linda Rosings blogg är ett typexempel på 2000-talets "Tillfället gör tjuven". Ni vet.. Om ingen ser en och man vet att man inte kommer att bli påkommen så passar man på, värderingarna åker ut genom rutan och man gör det man ALDRIG skulle göra om det fanns risk för upptäckt. Modigt va? Människor med ryggrad?

Alltså kan man anonymt sitta och spy ur sig ondsinta kommentarer i syfte att såra och kränka. Något som bergis 90 % av kommentatorerna aldrig skulle få för sig att göra to her face.

Jag vet inte om anonyma kommentarer är en särskilt god idé. Det besväras en hel del bloggare av ibland. Man vill ju så gärna tro gott om folk och det är lätt att slå det ifrån sig genom att hävda saker som osäkerhet, feghet och avundsjuka. I vissa fall kanske.. Men ondska är det hur man än vänder och vrider på det. Att inte låta människor vara de de är, att bedöma någon fullständigt fast man inte känner vederbörande och inte bemödat sig att ta reda på en annan synvinkel, att dras med den stora massan och finna gemenskap i hatet tar bort fokus på det egna jaget. Det är mobbing och det är ondska som gror i en grupp. Ofta baserat på osäkerhet, ensamhet, avundsjuka och egna personliga tragedier, men folk verkar ha mottaglighet för detta. Inte alla. Absolut inte alla. Fundera på detta: Hur kunde ens holocausten under andra världskriget bli möjlig? Hur kommer det sig att så många blev anhängare av Hitler och kollektivt och blint började hata? Varför går människor med i sekter? Varför blir vissa en del av en grupp mobbare i skolan? Vilka kastar stenar genom skyltfönster via upplopp?

Hat är ett gift som förstör. Det kommer aldrig någonting positivt ur det. Stort som smått.

Tycka vad man vill om Rosing, men har man inte träffat henne och bildat sig en uppfattning kan man låta bli att kränka henne. Ingen förtjänar det. Inte du. Inte jag.. och inte Linda Rosing.

Och kom ihåg att alla kan förändras. Även en nynazist kan bli en god människa. Du kan förändras. Jag kan förändras. Linda Rosing kan förändras.

Människor har förmåga att både bejaka ondska och godhet. Det bor inom alla av oss. Vi har även intelligens. Vi kan välja, vi kan bestämma oss och vi kan utvecklas.

Vad är det för värld du vill leva i?

Kärlek är hela grejen.

Tonight´s the night!

Ikväll smäller det! Bomber och granater! Oskulden ryker! Jag ska ikväll göra en sak för allra första gången och jag är så förväntansfull, glad och peppad inför det!

Jag har lyckats bättre än Vincent van Gogh..

Han sålde bara en tavla under sin levnadstid. Sen rök ett och annat öra och det var absinth och bordeller hit och dit. Som grädde på moset sköt han sig själv i bröstet.. I´d never mess up my titties that way. Det är ett löfte.

Jag påstår verkligen inte att jag är en van Gogh, men jag har toppat honom. Åtminstone i livet. I döden knäcker han antagligen. That´s all! Man kan inte jämföra sig med en död legend men man kan känna sig stolt och glad över work well done. Och för det är jag sjukt kaxig, tacksam och myspysigt nöjd.

Va-Va-Vroooom!

Hur ball får en bil vara? I helgen har jag åkt i en 300 hästkrafters Volkswagen Passat CC som parkerar sig själv, styr sig själv och ligger slickad som en spottloska på vägen. Jag älskar vår Peugeot 1107. Den är praktisk, asclever och nyskapande, men den här bilen hade helt enkelt, till skillnad från Peugeotens franska baguette, betydligt mer stake. Ända upp i taket!

Vrooooooom!!

Tjockisfashion!

Jag inspirerades av Marie Plosjös blogg men det borde jag inte ha gjort. Hur tänkte jag när jag tog med mig mobilkameran in i provhytten? Alltså. Jag avskyr ju provhytter och känner mig alltid som en översvälld hippo i dem och utvecklar lätt depression när jag kommer ur dem. Innan jag skriver vidare vill jag klargöra att jag inte har något som helst emot smala människor. Jag tycker att de är jättevackra, men den här bloggen är sedd ur ett annat perspektiv. Ett perspektiv där man inte kan se sina egna fötter när man står upp alltså. Well. This is the shit. Jag är för stor för vanliga kläder och oftast lite för liten för tjockisavdelningen. Det är frustrerande. Jag älskar kläder och tycker om att vara fin. Men jag kan inte vara så fin som jag vill vara utan jag får nöja mig med "det jag kommer i" och som inte är alldeles för tantigt och vedervärdigt.

Listen up cheferna på Lindex, Kappahl, H&M, Indiska och Åhléns!!! Ni har valt att även ha kollektioner i större storlekar. Jävligt PK hörrni! Inte alls så att det spär på vi och dem-känslan ännu mer genom att ni gör moderiktiga kläder för normalviktiga människor men oformliga svarta tält till tjockisarna va? VA!!!

Ha ha ha ha ha!!!

Skärp till er! När ska ni fatta att större storlekar ur den normala kollektionen är det vi vill ha? Det är ju vi som pröjsar. Men ni vill förstås inte tjäna pengar genom att göra kläder vi skulle köpa mängder av? Näää, ni är ju förstås samhällsfrämjare som tillhandahåller tält till stackars fetknopparna för att vara politiskt korrekta. Eller? Vi sticker redan ut. Vi vill inte särbehandlas. Vi vill inte välja mellan ett svart tält som döljer allt, ALLT, även det som vi vill visa, eller ett likadant tält fast i exempelvis tegelorange eller murrigt plommonlila.

???

Visserligen kan en annan sorts design behövas för riktigt stora kroppar, men de flesta är som jag, strax över gränsen bara. Seriöst! Skaffa en verklighetsuppfattning. Vem designar egentligen de här liksvepningarna?

Eftersom jag för det mesta tycker om min kropp ( den är ju min ) vill jag ju framhäva det jag tycker om på den. Det kan jag i princip aldrig.

Idag provade jag en klänning på warehouse. Den var urringad med slag, markerad midja, veckad klockad kjol och med söta puffärmar. Precis en sådan modell som skulle framhäva min figur på bästa möjliga vis.. hmm?

BUTTON FRONT FULL DRESS at Warehouse (United Kingdom)

Jag testade den största storleken vilket jag antar motsvarar stl 42/44 men självklart var jag ca en decimeter för omfångsrik, natuuuurligtvis.. men jag såg att jag hade varit en total knockout om den varit två storlekar större.. Fattar ni? EN KNOCKOUT!!!! Men självklart fanns inga större storlekar.

Så jag gick in på topshop istället. De har verkligen inga stora storlekar men då och då kan man hitta något av ett stretchigt material som jag faktiskt kommer i. Som den här till exempel.



Men man måste ha ett jävla självförtroende för att bära upp den.. och det hade jag inte idag.. så den är kvar i butiken.. och jag sitter hemma och känner mig besviken.

Inte bara på kläderna utan även på grund av en privat orsak. Känner mig riktigt nere faktiskt.

PS.. Kan tänka mig att det är ÄNNU mer frustrerande att vara ännu mer utanför normen, ovanligt lång, ovanligt kort, jättesmal osv.. Vi tjockisar har iaf en tältavdelning. AB tält & tant

Hårfärg= Relationspolitik

Ack ljuva fåfänga! Att byta hårfärg är för mig som för en orm att ömsa skinn. Jag har längde drömt om att vara så härligt sommarblond som jag var när jag var barn. Har man färgat håret brunsvart innan så är det lättare sagt än gjort. Men det går. Det tar ett halvår ungefär. Nu är det ju så att jag varken är ljus eller mörk naturligt. När jag var barn såg jag ut som solstickan men efter puberteten infann sig det hääärliga mellantinget, i folkmun råttfärg men som frisörerna envisas att kalla cendré.

Jag trivs inte i mellantinget så jag förstärker det antingen ljusare eller mörkare. Antagligen är väl brunt det som klär mig bäst men blont känns mycket glammigare så här på sommaren. Alla möjliga nyanser av rött, lila och orange har jag redan testat under min "alternativa" period och har ingen önskan åt det hållet längre. Det är väl lite typiskt 18-åringar att behöva uniformera sig för att visa vilken musikstil de gillar. Jag har helt enkelt inte det behovet längre. Synthare i hjärtat. Det räcker med att jag vet vad jag gillar. Platina och svart funkar inte heller.

När jag tittar på bilder av mig själv med det mörkbruna håret tycker jag nästan att det ser konstigt ut. Jag har vant mig med det här ljusa, men min sambo föredrar mig som brunett. Han kan få mig som brunett igen om han vill. Det är bara en enkel liten sak han behöver göra för att få sin vilja igenom. Men han är seg. Så tills det sker är jag blond. Det börjar kännas som att jag kommer att få vara blond i all evighet. Bedrövligt. Jag får se till att ha riktigt roligt medan han är seg. Blondiner ska ju ha roligare men män gifter sig med brunetter, har man ju hört.. Fattar ni symboliken? Det hjälpte ju inte att vara brunett under de första tre och ett halvt åren så nu är det revolution.. anarki.. Någon sorts ålderskris är det då rakt inte.. att jaga ungdomen som sedan länge är försvunnen. Nejdå. Detta är ett statement!

Den första bilden är på en ung Linda i Uppsala, med helt naturlig hårfärg.. helt utan vita hårstrån, på väg på sin egen studentskiva. Vi drack bara saft om någon undrar. SAFT!! Den bästa saft systemet haft!

Dagens blondinskämt

Idag slappnade jag av lite extra intellektuellt. Utväxten ljusades upp. Sedan stekte jag pannkakor som jag suktat hela dagen efter. Jag blev distraherad av ett sms så jag vispade grädden för länge så att den skar sig. Då blev jag så förbannad på mig själv att jag blev gråtfärdig och stod och stampade i golvet. Tänk att blondering ger ögonblicklig effekt?

Bara en sån sak.

Snart ska jag måla lite igen. Tavlan är i princip färdig men skall justeras lite.