Combatrepliker

Alla kan säkerligen erinra sig om hur det känns att bli grovt förolämpad alternativt trampad på och inte kunnat ge en verbal blåklocka tillbaka. Hatar när sådant händer. Ett underligt fenomen inträder istället. Man står bara och gapar. Det kallas för tunghäfta. En stund efteråt, när det är för sent, kommer man på den perfekta svarsrepliken.

Jag har en teori om det där. Är man väluppfostrad så ligger det en i regel inte nära till hands att kasta ur sig otrevligheter till andra människor. När man då blir kränkt, förolämpad eller påhoppad så drabbas man av en konflikt mellan känslor och intellekt, hjärta och hjärna, blodpump och fettklump... Man känner att man vill försvara sig, man blir arg, sårad, ledsen, rosenrasande eller hur man nu kan tänkas känna i en sådan situation, medan intellektet hindrar en från att agera blixtsnabbt enkom för att man inte skall göra något överilat eller ogenomtänkt.

Ofta när man förolämpas eller kränks så finns det heller ingen anledning till att besvara detta med att vara uppfostrat artig. Varför stryka idioter medhårs? Detta är logiskt men det är man inte medveten om just då på grund av ovan beskrivna konflikt. Är man uppfostrad till att INTE kränka andra så sitter det som ett impregnerat mantra i ryggmärgen, trots att det i detta läge vore fullt legitimt att ge svar på tal på samma låga nivå. Detta stämmer nog inte in på alla men på mig gjorde det det.

Jag har arbetat på tunghäfteproblemet under några år nu.

Det börjar funka riktigt bra. Jag skulle aldrig ha varit spydig tillbaka till många idioter jag mött för att jag helt enkelt inte vågat, men eftersom jag arbetat på detta så kan jag.. Inte alltid men i betydligt större utsträckning än tidigare. Jag är inte superbra på detta men när det väl lossnar kan det ibland gå överstyr.

Ett exempel på detta hände för några år sedan då jag jobbade som lärare på högstadiet. Jag hade en (av flera) riktigt stökig elev som var relativt svår att hantera i klassrummet. På väg hem från jobbet kom han gående mot mig med ett stort gäng av gangsterkillar. Han fjädrade upp sig och sa kaxigt.. Och då menar jag MYCKET kaxigt:

-Tjena Linda.. Linda-binda.

-Hej André.. André-diarrépuré.

Hans kamrater brast ut i ett dundrande asgarv. Jag vet vad hans kamrater kommer att kalla honom en lång tid framöver.. För övrigt är det osmart att angripa någons namn om man heter André, Ulla eller Britta... Ska man visa musklerna inför sina polare så ska man heller inte gå på en dubbelt så gammal lärarinna som tränat sig på combatrepliker.

Sweet.

Fast.. Jag är mycket väl medveten om att det är fegt att känna sig stolt över att ha plattat till en hälften så gammal elev, men det var den enda storyn i ämnet jag kom på nu. Berätta era bästa combatrepliker! Det skadar inte att ha vatten på sin kvarn. Man vet aldrig när man behöver dem.

Ta-daaaa