Solidaritet?

- Shit vilka stora bröst du har! Inte "Hej jag heter ****. Vad heter du?" utan "shit vilka stora bröst du har".. Jag hade inga planer på att gå ut igår men ödet ville annorlunda. Igår blev jag nämligen avtackad på jobbet. Jag blev totalt överraskad och hade verkligen inte väntat mig det. Misstänker starkt att det var mina två underbara kollegor Emma och Annika som styrt upp det hela. De höll ett litet fint tal och överlämnade en present och ett brev där de sammanställt ord om mig från alla kollegorna. Det gjorde mig verkligen rörd. Jag hade ingen aning om att det fanns så fina saker att säga om mig. Visserligen håller man ju käften om negativa saker när man ska avtacka någon.. men ändå. Eleverna har också varit hur söta som helst. Jag har fått fina brev och små presenter och teckningar. En hel klass har samlat in namnunderskrifter och gått till rektorn eftersom de vill att jag ska stanna. Att inte det kan påverka ett skit behöver inte de få veta, men för mig i hjärtat känns det riktigt fint att de uppskattar det jobb jag gjort. Jag har varit på väg att ta till lipen många gånger de senaste dagarna. Det är känslosamt helt enkelt. Jag kan verkligen inte påstå att jag har stormtrivts på mitt jobb och jag sticker inte under stol med att det känns en smula bittert att på grund av nedskärningar bli tvingad att sluta fastän jag tycker att jag jobbat hårt och gjort mitt bästa. Det har känts frustrerande att inte kunna påverka sin situation annat än via uppsägning och något rejält tack har jag inte erhållit av min chef. Men det har jag fått med råge från elever och kollegor. Det kändes verkligen jättefint och det är ju det som betyder något. Kontakten mellan människor. Gosh vad jag kommer att sakna dem!!!

Efteråt spontandrack jag två öl på en uteservering med en kollega utan en tanke på att gå på EllenF´s inflyttningsfest. Hon är rar. Det är inte det, utan när man inte hunnit tvätta håret på en vecka, är svettig, slutarbetad, osminkad och med stubbiga bayerska ben, så känns tanken på att komma i ordning lika enkel som att bestiga mount Everest. Dessutom är jag twice the size jämfört med alla i det klientelet. Ni som aldrig varit i min storlek kanske inte är medvetna om att det nästan ALLTID kommer att komma blickar eller kommentarer. Jag är medveten om det men det gör det inte enklare att hantera för det. Man får bestämma sig redan innan om man ska hålla käft för husfridens skull eller get even Steven och bli en partypooper.

Men efter tusen tjatsamtal från Jocke, Morgan och Mattias, lite nätpepp från härliga Carmen och det faktum att jag tröttnat på att ALLTID vara den som bangar, så gjorde jag ett försök i alla fall.

Dagens outfit: Städrock med säkerhetsnål, TT, leggings och snuttskor från Puma. Lärarinnebrillz från Chanel och Svampplockarparkas.

Så klart kom den. Kommentaren. -Shit vilka stora bröst du har. Efter det sa den unga fröken som kläckt grodan att jag inte skulle ta illa upp att hon sa så för hon tyckte att det är läckert med stora bröst. Jag orkade inte paja feststämningen genom att ge en lektion i god uppfostran och jag orkade inte ge mig in i en utläggning om djup versus yta. Jag släppte det. Bara så där. Visst. Jag har hört värre och tjejen menade nog väl... på sitt eget sätt men jag vill gärna bli presenterad innan jag får motta kommentarer om mitt yttre... som vilken annan homo sapiens som helst. Motviljan hos mig att hänga på Stureplan fick ytterligare några droppar vatten på sin kvarn om man säger så.

Men när vi kom till Solidaritet hade vi knäppt roligt. Vad spelar det för roll om det trasslar med jobb eller att man får höra sega kommentarer när man har vänner som är innerliga, kollegor som är underbara och en sambo som tycker att man är som allra sötast när man har PMS? Livet är helt ok trots allt. Ölen var svalkande och musiken medryckande. Tjohoooooo!

Mattias var ömsom Player ömsom cyborg... men ALLTID min.

Nästa gång jag går på fest ska jag ha på mig min t-shirt med dödskallar på vardera lök. Lika bra att vara förberedd.