Äkta kärlek

Den slibbigaste bloggen på länge, kletig, smetig, vidrig, sentimental och klyschig. Men klyschor är klyschor eftersom de är sanna. Och den här bloggen är lite som en sagolikt vacker solnedgång då man tänker: Wow!! Spectacular! Det här måste målas av och visas för alla.. och så blir det bara hötorgskonst av hela skiten. Det som är ÄKTA vackert är svårt att återskapa i såväl bild som ord och folk som skriver om:" sin lilla prinsessa till dotter som är vackrast i heeela vida världen och gör ditten och datten, sin snuttiga kattunge Tussen som gör så galna små upptåg hela tiden, gullefnuttefästmannen som köpte en ros på alla hjärtans dag och fick mig att känna mig såååååå speciell.." och så vidare, brukar ge samma effekt som sjösjuka, bakfylla och måndagmorgon hos mig. Så risken finns att den här bloggen ger samma effekt på dig. För känslan är aldrig patetisk hos den som känner den. Det är utomstående som bedömer den som möjligt patetisk eftersom känslan inte är äkta för just honom eller henne. Nåväl..

Min bror. Det finns inget jag inte skulle göra för honom. Ta en kula? Finns ingen tvekan. När jag tänker tillbaka på mitt liv och barndomen kan minnet av att jag inte alltid varit ultrahygglig mot min lillebror svida. Jag önskar att jag aldrig hade varit dum mot honom ens den endaste lilla skitgång, dock är jag ingen moder Theresa och har aldrig varit, men på det stora hela tror jag att jag varit en helt ok storasyster. Jag minns när han föddes. Att jag blev så glad. Det sitter kvar än. Min lilla lillebror är inte så där våldsamt pytteliten längre. Faktum är att han är en rätt biffig pjäs. Här inte HELT olik en närkevariant av Bruce Willis.

Dessutom har pissruskan tagit samtliga vuxenpoäng av de man kan ta.. förlovning, bröllop, hus, volvo, barn.. Jag är inte i närheten, fast jag är sambo och pensionssparar. Alltid nåt.

I somras gifte sig min bror med sin Jennie. En helt fantastisk tjej med jordklotets största hjärta. Jag tog på mig att hjälpa till med att ordna brudens hår och smink samt hjälpa brorsan att hitta en najs stass. Här började det ruvas på planer. När jag övade frisyr och make på Jennie envisades jag med att försöka ta så många kort på henne som möjligt. Hon var inte så pigg på det. När vi övade frisyren var hon ju "osminkad och hade vidrig svett-tröja" och var inte alls så sugen på att vara fotomodell.

Say cheese, ja jag. Klick!

Samma plåga drabbade min bror när han provade sviden.

- Kom igen Simon, ställ dig sååå häääär och se inte så jävla stel ut. Dra ur pinnen ur arslet, föreslog jag.

- Vad spelar det för roll, undrade han.

Jag fick inte riktigt de bilder jag ville ha eftersom jag var rädd för att de skulle ana vad jag höll på med om jag blev alldeles för om mig och ikring mig. Det är ett under att de inte gjorde det.. Åtminstone hävdar de att de inte hade en aaaaaning. Jo tjena. Jag menar, de om några borde ju veta hur jag funkar. Så fort någon i släkten fyller jämnt brukar jag helt fantasilöst ge bort samma sak. Något som för mig är praktiskt taget gratis och som är något jag tillverkat själv. Det var ett himla meck med att få till det med tanke på att bilderna var tagna vid olika tillfällen, fel vinklar och i rysligt sexigt blixtsken. Tanken var att de på sin bröllopsdag skulle få ett bröllopsporträtt som såg ut precis så som de skulle se ut just då i gåva av mig. När jag väl fick till skisserna lossnade det och jag heltidsarbetade + målade + sydde en tärnklänning till mig själv. Jag sov inte på flera veckor... Men det spelar ingen roll för jag har inga vuxenpoäng.

Så slutligen var jag klar.

Nä nä.. Jag har ABSOLUT inte skrivit denna sentimentala smörja enbart för att få chansen att show off.

Det råkar vara som så att jag måste ta mig i kragen och måla lite oftare än en gång om året. Jag behöver inspiration och pepp. Därför skrev jag den här bloggen. För att peppa mig själv, för att få min bror och svägerska att peppa mig eftersom jag vet att de läser det här och SAMTIDIGT passa på att smöra lite. Jag älskar dem och deras son Melvin. Snart får Melvin en lillebror och faster Linda fick chansen att vara med på ett 3D-ultraljud som görs här i Stockholm. Vilken ära! Det var sjukt kul att få vara med. Ultraljudet är hur high tech som helst. Man ser ansiktsdrag och ALLT. Eller som läkaren, en australiensare, sa:

- Here you can see the pung. Congratulations! It´s a boy.. and here you have a MASSIVE snopp.

Ufot i Jennies mage såg ut som en klon av Melvin. Och med tanke på likheterna mellan Melvin och faster Linda, kunde man inte annat än att smälta vid första sneakpeaken på Melvins brorsa. Sweet gene pool... Fimpmon först, Gnällvin mitten, Binda sist.

Nä nu räcker det med smör. Men som frikyrkopastorn MattiasLek inne på finest.se skulle skriva: Glöm inte att uppmuntra de du har runt dig... eller.. äckla.. Same shit different day. Men vem är, handen på hjärtat, inte en sucker för weddings och äkta kärlek egentligen? I viken konstellation den än är? Kolla bara: